Tjejvasan 2013
Då var det avklarat. Tjejvasan... Om förra året var en njutning var detta års lopp ett helvete.
Jag var maximalt förberedd. Hade åkte mer skidor än förra året. Fötter och händer var tejpade, jag var taggad och laddad!
Kristin startade 45 min före mig så jag hade lite tid att fördriva innan min start. Tog en fika, värmde upp lite och bytte till pjäxor. Här var jag fortfarande fullt ovetandes om vad som väntade...
Starten gick...
Hade glömt hur mycket uppför det verkligen är första milen. Något som försvårade var också det obefintliga fästet. Det var ungefär 1 steg fram och 2 steg bak. Inte ens fäste när det var plant. Folk steg ur spåret tidigt och lade på mer fästvalla. Jag slet första milen och bara längtade till Hökberg för att kunna lämna in skidorna för mer valla.
Det var inte bara jag som inte hade något fäste, lång kö till vallaboden...
Sträcka nummer 2 börjar med ganska mycket utför, glidet var det i alla fall inget fel på denna dag. Hade lite bättre fäste och nu började jag tycka att det var ett helvete att ta sig fram. Spåren var hala, vingliga och sladdriga. Det var mycket urspårat, och i backarna var spåren i princip obefintliga. Vid ett tillfälle drämde jag staven i marken hårt och halvt skrek "men för i helvete" när det inte gick som jag ville.
Sträcka nummer 3, den sista milen, även här lämnade jag in skidorna för omvallning då jag ville ha liiite mer fäste. Jag fick mycket mindre, jag var i princip tillbaka där jag började. Du trycker ifrån och känner att du bara glider bakåt hur du än lägger vikten på skidan eller hur hårt du trycker ner... Så var det nästan hela tiden. Att staka var det enda alternativet. Staka är jag inte världsbäst på, man blir väldigt trött.
Jag var sur och irriterad. Tänkte många gånger att det är sjukt att jag betalat pengar för att göra det här och bestämde mig för att aldrig mer åka Tjejvasan. Flera gånger hade jag planer på att slänga ut skidorna i skogen och promenera in i mål, kändes som att det hade gått fortare. Men jag bet ihop, kom i mål och fick min medalj och hurrarop från Josefine, Kristin, mamma och pappa!
Sammanfattningsvis så var det ett jobbigare lopp än förra året, sämre spår och sämre väder, jag förbättrade dock tiden, ramlade bara en gång och fick inga skavsår! Idag har jag bara en helvetes träningsvärk är trött och konstant hungrig.
Nästa år kör vi igen och jag ska stå vid stakmaskninen på gymmet varenda jävla träningspass!