Tur man är ung!

På väg hem från jobbet (jag gick) så halkade jag omkull 2 gånger.
Första gången var precis utanför jobbet, höll på att trilla bakåt men slutade med att jag hamnade på alla fyra i snön! Knäna tog mest stryk... Tur jag gick tillsammans med Frida, då var det inte så pinsamt och vi kunde skratta åt det tillsammans!

Andra gången var på Hjalmar Brantingsgatan, gjorde en klassis halkning och slog i vänster-höften...
Varför är det så pinsamt att halka omkull när man är själv? Snabbt uppe var jag iaf...

Det är tur att man är ung, annars hade jag väl legat på min avdelning med bilaterala patellafrakturer och en collumfraktur...

Snö!

Hur kan man bli så barnsligt förtjust i snö?


Kärlek...

Som reklamen säger (kommer bara inte ihåg vilken):


Kärlek är stimulans för hjärtat och lokalbedövning för förståndet...









Här i förståndet i behåll och hjärtat är utan stimulans...